Sisten till baren!

"Släpp in mig!" Mannen som skrek på bred Helsingborgsdialekt hade könshår i ansiktet och en röst så gäll och nasal att den förde mig tillbaka till omklädningsrummet på min gamla högstadieskola. Han bankade frenetiskt på glasdörren.
"Äh, åt fanders med honom. Det går tretton EU-parlamentariker på dussinet. Dessutom har han snackat skit om mig i borgarpressen. Ska vi gå vidare på dagordningen?" sade den store mannen vid bordsändan och vickade förstrött på sina glasögon.

Jag befann mig i VIP-rummet på Finlandsfärjan. Hur jag kommit dit? Det är en lång historia. Jag hade tillbringat fyra veckor i en skrubb i partihögkvarteret, 69:an i folkmun, med att zappa mellan Blodtöms privata övervakningskameror.
En av kanalerna visade ett gäng studentförbundare som körde gamla debattartiklar i en dokumentstrimlare och sedan klistrade ihop remsorna till nya artiklar. En annan visade Trelleborgs arbetarekommuns ordförande i hemliga överläggningar med en man med brun skjorta och fånig mustasch. En tredje, märkt "Landskrona", visade en kubformad ombudsman som underligt nog satt som hypnotiserad och granskade sitt navelludd i tre och en halv vecka i sträck. Genom fönstret bakom honom såg man ett gäng vattenkammade unga män omväxlande dela ut flygblad med blåsippor på till pensionärer och njutningsfullt slå och sparka svarthåriga dagisbarn.
Till sist blev jag uttråkad. Jag hade levt på en enformig diet av koffeinfria lättmjölkschoko-latte, whiskey och jordnötter. Den annalkande skörbjuggen klarnade så min hjärna och beordrade mig att ta mig därifrån.
Som tur var hade svälten gjort mig smal nog att ta mig ut genom tvättnedkastet.
Jag ramlade ut mitt i någon slags gruppresa.

"1.2.3. öh, många, öh och några till", räknade en man med runt ansikte, låg panna och ögonen brett isär. Måste vara en partiombudsman, tänkte jag.
"OK, det var alla. Då sticker vi." Han föste oss mot en dörr. I vimlet sprang jag rätt in i min gamle vän Bosse Betong, som till allas förvåning blivit partiorganets redaktör. Kanske hade partiledningen helt enkelt tröttnat på hans tjat om en egen tidning?
"Se upp var du går din pajsare", sade han. Det var tydligt att han inte kände igen mitt nya smalare jag. Jag sneglade över hans axel. Han filade på en text på baksidan av en gammal SL-biljett. "I Sverige med Tiden" stod det, "Sverige är ur Tiden" och "Tiden går och vi närmar oss stängningsdags".
Ombudsmännen prickade av alla närvarande på en lista. Genom att hävda att jag jobbade för den hippa byrån som designat det minst lika hippa men totalt oläsliga valmaterialet, lyckades jag lura mig med.
"Åh!", utropade Helen Vilja, förste gläfsande vakthund över partiets grafiska profil.
"Jag tyckte det var så bra att vi äntligen lämnade den mossiga röda färgen bakom oss. Ert förslag på elva procent rött var ge-ni-alt! Jag har alltid känt mig som en rosa politiker."
Du är i så fall en av de få, tänkte jag. Snart är ni ett elvaprocentsparti.

Väl framme försvann alla snabbt in i VIP-rummet. Men törsten brände strupen, så jag gick mot baren, förbi ett bord där ett muntert gäng från PRO spelade Canasta med en blond tjej.
"Arne!" ropade plötsligt en av dem, en man med ett klotrunt huvud på en lika rund kropp.
"Vi har funnit ungdomens källa!"
Det var inte PRO, såg jag nu, utan Malmös socialdemokratiska nämndsordföranden. Men var deras mimik inte lite stel?
"Jag håller just på att räkna ut hur mycket Botox vi behöver ta för att valberedningen ska låta oss sitta kvar till 2020", sade en annan man, skinntorr och med hukande hållning.
Nu kände jag igen den unga tjejen också. Det var det unga oppositionsrådet Ansa Sönesson som tidigare jobbat på företaget som uppfann Botox.
"Ledsen, grabbar," svarade jag. "Måste supa till."
De nickade förstående. Vid buffén med ölkranarna stod ett gäng vilsna kostymnissar och stirrade dystert framför sig.
"Gaska upp er!" sa jag och hällde i mig min öl. "Ta en sup och smäll till någon, vetja. Och rosta något gott i brödrosten. Det är vad man gör på en sådan här kryssning för att få tiden att gå fortare."

Till VIP-rummet, tänkte jag. Dörren gick i lås bakom mig och EU-parlamentarikerns frenetiska bankande började. Snart övergick han till att skrika "Det är ditt fel! Ditt! Ditt! Ditt!"
Den store mannen vid bordsänden tycktes inte höra honom: "Ja, det gick ju inte så bra i valet. Vi ska därför lämna ord och bild till vår store analytiker. Kniv-Melle - scenen är din."
Melle hade - bokstavligen - halkat in på ett bananskal efter att den förre analytikern tvingats avgå sedan han skickat snuskiga brev till moderatledarens koögda fru (denna historia var så pinsam att inte ens moderaterna velat göra politik av den).
Lätt haltande lufsade Melle nu fram till podiet. Han ställde sig tillrätta, drog upp sina stentvättade jeans till bröstet och fäste blicken stint i golvet. "Vår valanalys pekar," började han, " i en riktning att vi har gjort ett dåligt val. Vi är inte riktigt säkra än, men den preliminära analysen visar att det tycks vara så att det är färre som röstar på oss. Vi vet inte varför, men vi har lösningen. I våra dyrt betalade fokusgrupper, säger deltagarna att de egenskaper de mest förknippar med en socialdemokrat är maktfullkomlighet, korruption och brist på visioner. Om moderaterna säger de styrka och framtidsinriktning. Och som ni alla vet handlar all marknadsföring om att stärka de aspekter av varan som man säljer, dess junik sälling påjnts som vi säger i Stockholm."

Han gjorde en paus, tittade på de församlade med en slug jag-har-begripit-något-som-ni-slöhjärnor-inte-har-fattat-blick och fortsatte:"Därför ska vi satsa på att bli mer maktfullkomliga, korrumperade och visionslösa. Vårt förslag går alltså ut på att vi ska välja en partiordförande som är riktigt korrumperad. Jan Å Kalsong har fel kön, Tage g-punkt är för gammal och Björn Rosenröd är för rik för att komma tillbaka. Måna funkar bra, say no more. Men även Margit. Glöm inte att hon är Europas första propagandaminister sedan Goebbels och hon har dessutom lagt sig till med en riktig ostronsörplarmun i Bryssel. Sedan väljer vi en vice ordförande som uppfyller de övriga kraven, och då har vi en hel del att välja mellan. Nåder, Ästros skulle klara det galant. Genom att göra så kan vi dessutom komma ifrån att en enda person dominerar partiet helt. Det är mer demokratiskt och mer i linje med vad dagens upplysta svenska folk kräver. Istället kan två personer fullständigt dominera partiet."

Han gjorde en paus. Blicken blev tom och innehållslös. Så fortsatte han:

"Sedan ska vi också utse en klapp- och klangledare i partistyrelsen. Som kan glida runt på kulturarrangemang, röka braja med kändisar, dansa med svettiga män i hockeymundering, åka till Hultsfred och gyttjebrottas i stora tältet, käka ecstasy och rejva i hamnen och förstås söka in till alla dokusåpor som finns - allt för att göra oss populära bland kidsen.Vår egen hustomte Peggan är ju självskriven i den rollen."

"Tack Melle! Det var kloka ord. Vi ska nu diskutera hur vi ska göra för att få tillbaka makten". Partiordföranden myste. "Om alla bara ropar ut vad som kan göras så skriver jag här på tavlan?"
"Vi borde starta en tidning," mumlade Bosse Betong och slumrade sedan åter till.
"Socialdemokratisk webb-TV med mig som ankare", ropade ett kryllhårigt kommunalråd från Norrköping och torkade bort en skvätt remouladsås från mustaschen.
"Jag tycker att vi ska anklaga Leijonberg för att våldta svenska folket", skrek partisekreteraren och pekade hotfullt på sin företrädare.
"Kan vi inte byta politik? Ta det där nya arbetarpartiet. De har ett bra program och det gick ju bra för dom i valet", sade en flintskallig f d minister från Uppsala.
"Din liberale jävel", vrålade en röst på skånska. Jag tittade neråt och såg en kal hjässa som stack upp ovanför bordsskivan. Ännu en f d minister.
"Själv tycker jag ju att det är bättre att satsa på retorik än politik. Vi borde gjort bättre presentationer. Kan det vara dags att lära sig powerpoint? Och så ska vi börja använda ord som ligger bra i munnen. Som bukplask, moras och palsternack", funderade partiordföranden.
"Jag kräver en kvinnlig partiledare! Vem som helst duger", sade en basröst tillhörande kvinnoförbundets ordförande.
"Men vi har ingen som duger. Ingen som är lika duktig som jag!", ropade den f d finansministern.
"Robinson-Emma har inget att göra. Och hon är kvinna", sade ABF-bossen och hans dubbelhakor dallrade vällustigt.
"Ingen dum idé. Som sagt: bara det blir en kvinna", väste kvinnoförbundsordföranden.

Plötsligt hördes stoj och skrik. Genom rutan i dörren syntes en av kostymnissarna jaga en servitris. Han slog vilt omkring sig med en ridpiska över huvudet och skrek något om Tallinks små pigor. Den andre kostymnissen pressade metodiskt ner en hel torsk i en brödrost, medan den tredje låg med byxorna nere på bardisken. Tung rök spred sig i foajén.

"Ah, där har vi ju våra värdar. Och de verkar ha värmt upp festen. Ska vi bryta upp? "sade partiordföranden.
"Sisten till baren är en vänstersosse och gillar Marie Granglöd" skrek Malmös representant.