Arne i partihögkvarteret, del 1

Trenchcoaten är verkligen en lyckträff. I fickan ligger en näve pommes som säkert inte är mer än ett par dagar gamla. Detta är vardagslycka, tänker jag.
Nöjt mumsande öppnar jag den enda dörren i rummet och kommer ut i en av industrilysrör upplyst betongkorridor. Hm. Här har jag varit förut. Det är helt klart en av kulvertarna under det hårt bevakade partihögkvarteret, den så kallade "69an".
Vatten rinner längs väggarna och det luktar gammal lök, blandat med en mer obestämbar kemisk doft. Mina en gång vita tygloafers blir snabbt genomblöta. En dörr i orange metall, förmodligen en skyddsrumsdörr, står på glänt. Jag knuffar upp den, och den ger gnisslande efter några centimeter.
Sedan är det stopp. Någonting är i vägen. Jag sparkar till dörren. Denna gången gnisslar den inte. Istället stönar den och ut faller en brun kryllig kalufs.
"Jernbrist", utropar jag. "Vad i helvete gör du här?"
"Eh, jag är visst vilse."
"Jaja, men hur hamnade du här? Du borde ju vara i Skåne och trötta ut läsarna med dina dryga texter i Slaskan?"
Jernbrist skiner upp. "Jasså, du tillhör mina fans? Att kunna vara outsägligt tråkig och totalt osammanhängande i text och tal är onekligen en av mina speciella begåvningar. Om bara folk visste att värdera sann talang..."
"Jajaja. Men du har fortfarande inte förklarat vad du gör här?"
"Jo, jag tänkte att det kanske fanns nåt ledigt jobb nu när någon råkade ge alla de där idioterna som jag anställt tillgång till en dator med riktigt Internet och de visade sig vara just så korkade som jag antog att de var. Jag varnade ju Merita för att låta dem lämna verklighetssimulatorn. Hoppas att hon åtminstone har låst in knivarna. Kniv-Melle har ju fortfarande jobbet kvar." "Men det fanns inga jobb åt dig?"
"Göran sa att jag skulle gå ner här och vänta på att han skulle komma och hämta mig. Då skulle jag åter få sitta på hans högra sida - ja snett nedanför - eller kanske snarare vid hans fötter och massera hans anklar. Men ändå!"
"Och han kom inte?"
"Han kommer nog en dag ska du se och då ska jag vänta här."
Jag går vidare, men så kommer jag att tänka på något och vänder mig om mot den hukande gestalten som nu verkar helt upptagen av att rycka benen av en gråsugga:
"Du," ropar jag. "Varför anställde du dom om du visste att de var idioter."
Han tittar upp och ler sorgset: "Det är ju korkat att anställa folk som är intelligentare än man själv."
Det stickande ljuset och betongen ersätts efterhand med gult spotlightljus och fondtapeter.
Jag klättrar upp för en evighetslång trappa, skjuter upp en svart ståldörr och står inne i partihögkvarteret. Rummet jag hamnat i ger mig en lätt klaustrofobisk känsla trots att det är stort. Kanske är det de skottsäkra fönstren som gör att jag känner mig instängd?
Plötsligt rasslar skjutdörrarna. Jag hinner precis ta beteckning bakom en gardin innan en massa typer med snajdiga frisyrer och headset kommer in och sätter sig runt det enorma bordet. En lång, smal typ med trendiga glasögon mixtrar lite med en dator och Mats Lindströms ansikte tonar fram på projektorduken. Ett beundrande sus går genom rummet.
"Snyggt, Joppe!" ropar någon. "Jag visste inte att vi hade videokonferensutrustning i Nicke Nördströms fjällstuga!"

Läs den spännande fortsättningen…