"Släpp in mig!" Mannen som skrek på bred Helsingborgsdialekt hade könshår i ansiktet och en röst så gäll och nasal att den förde mig tillbaka till omklädningsrummet på min gamla högstadieskola. Han bankade frenetiskt på glasdörren.
"Äh, åt fanders med honom. Det går tretton EU-parlamentariker på dussinet. Dessutom har han snackat skit om mig i borgarpressen. Ska vi gå vidare på dagordningen?" sade den store mannen vid bordsändan och vickade förstrött på sina glasögon.
Jag befann mig i VIP-rummet på Finlandsfärjan. Hur jag kommit dit? Det är en lång historia. Jag hade tillbringat fyra veckor i en skrubb i partihögkvarteret, 69:an i folkmun, med att zappa mellan Blodtöms privata övervakningskameror.
En av kanalerna visade ett gäng studentförbundare som körde gamla debattartiklar i en dokumentstrimlare och sedan klistrade ihop remsorna till nya artiklar. En annan visade Trelleborgs arbetarekommuns ordförande i hemliga överläggningar med en man med brun skjorta och fånig mustasch. En tredje, märkt "Landskrona", visade en kubformad ombudsman som underligt nog satt som hypnotiserad och granskade sitt navelludd i tre och en halv vecka i sträck. Genom fönstret bakom honom såg man ett gäng vattenkammade unga män omväxlande dela ut flygblad med blåsippor på till pensionärer och njutningsfullt slå och sparka svarthåriga dagisbarn.
Till sist blev jag uttråkad. Jag hade levt på en enformig diet av koffeinfria lättmjölkschoko-latte, whiskey och jordnötter. Den annalkande skörbjuggen klarnade så min hjärna och beordrade mig att ta mig därifrån.
Som tur var hade svälten gjort mig smal nog att ta mig ut genom tvättnedkastet.
Jag ramlade ut mitt i någon slags gruppresa.
"1.2.3. öh, många, öh och några till", räknade en man med runt ansikte, låg panna och ögonen brett isär. Måste vara en partiombudsman, tänkte jag.
"OK, det var alla. Då sticker vi." Han föste oss mot en dörr. I vimlet sprang jag rätt in i min gamle vän Bosse Betong, som till allas förvåning blivit partiorganets redaktör. Kanske hade partiledningen helt enkelt tröttnat på hans tjat om en egen tidning?
"Se upp var du går din pajsare", sade han. Det var tydligt att han inte kände igen mitt nya smalare jag. Jag sneglade över hans axel. Han filade på en text på baksidan av en gammal SL-biljett. "I Sverige med Tiden" stod det, "Sverige är ur Tiden" och "Tiden går och vi närmar oss stängningsdags".
Ombudsmännen prickade av alla närvarande på en lista. Genom att hävda att jag jobbade för den hippa byrån som designat det minst lika hippa men totalt oläsliga valmaterialet, lyckades jag lura mig med.
"Åh!", utropade Helen Vilja, förste gläfsande vakthund över partiets grafiska profil.
"Jag tyckte det var så bra att vi äntligen lämnade den mossiga röda färgen bakom oss. Ert förslag på elva procent rött var ge-ni-alt! Jag har alltid känt mig som en rosa politiker."
Du är i så fall en av de få, tänkte jag. Snart är ni ett elvaprocentsparti.
Väl framme försvann alla snabbt in i VIP-rummet. Men törsten brände strupen, så jag gick mot baren, förbi ett bord där ett muntert gäng från PRO spelade Canasta med en blond tjej.
"Arne!" ropade plötsligt en av dem, en man med ett klotrunt huvud på en lika rund kropp.
"Vi har funnit ungdomens källa!"
Det var inte PRO, såg jag nu, utan Malmös socialdemokratiska nämndsordföranden. Men var deras mimik inte lite stel?
"Jag håller just på att räkna ut hur mycket Botox vi behöver ta för att valberedningen ska låta oss sitta kvar till 2020", sade en annan man, skinntorr och med hukande hållning.
Nu kände jag igen den unga tjejen också. Det var det unga oppositionsrådet Ansa Sönesson som tidigare jobbat på företaget som uppfann Botox.
"Ledsen, grabbar," svarade jag. "Måste supa till."
De nickade förstående. Vid buffén med ölkranarna stod ett gäng vilsna kostymnissar och stirrade dystert framför sig.
"Gaska upp er!" sa jag och hällde i mig min öl. "Ta en sup och smäll till någon, vetja. Och rosta något gott i brödrosten. Det är vad man gör på en sådan här kryssning för att få tiden att gå fortare."
Till VIP-rummet, tänkte jag. Dörren gick i lås bakom mig och EU-parlamentarikerns frenetiska bankande började. Snart övergick han till att skrika "Det är ditt fel! Ditt! Ditt! Ditt!"
Den store mannen vid bordsänden tycktes inte höra honom: "Ja, det gick ju inte så bra i valet. Vi ska därför lämna ord och bild till vår store analytiker. Kniv-Melle - scenen är din."
Melle hade - bokstavligen - halkat in på ett bananskal efter att den förre analytikern tvingats avgå sedan han skickat snuskiga brev till moderatledarens koögda fru (denna historia var så pinsam att inte ens moderaterna velat göra politik av den).
Lätt haltande lufsade Melle nu fram till podiet. Han ställde sig tillrätta, drog upp sina stentvättade jeans till bröstet och fäste blicken stint i golvet. "Vår valanalys pekar," började han, " i en riktning att vi har gjort ett dåligt val. Vi är inte riktigt säkra än, men den preliminära analysen visar att det tycks vara så att det är färre som röstar på oss. Vi vet inte varför, men vi har lösningen. I våra dyrt betalade fokusgrupper, säger deltagarna att de egenskaper de mest förknippar med en socialdemokrat är maktfullkomlighet, korruption och brist på visioner. Om moderaterna säger de styrka och framtidsinriktning. Och som ni alla vet handlar all marknadsföring om att stärka de aspekter av varan som man säljer, dess junik sälling påjnts som vi säger i Stockholm."
Han gjorde en paus, tittade på de församlade med en slug jag-har-begripit-något-som-ni-slöhjärnor-inte-har-fattat-blick och fortsatte:"Därför ska vi satsa på att bli mer maktfullkomliga, korrumperade och visionslösa. Vårt förslag går alltså ut på att vi ska välja en partiordförande som är riktigt korrumperad. Jan Å Kalsong har fel kön, Tage g-punkt är för gammal och Björn Rosenröd är för rik för att komma tillbaka. Måna funkar bra, say no more. Men även Margit. Glöm inte att hon är Europas första propagandaminister sedan Goebbels och hon har dessutom lagt sig till med en riktig ostronsörplarmun i Bryssel. Sedan väljer vi en vice ordförande som uppfyller de övriga kraven, och då har vi en hel del att välja mellan. Nåder, Ästros skulle klara det galant. Genom att göra så kan vi dessutom komma ifrån att en enda person dominerar partiet helt. Det är mer demokratiskt och mer i linje med vad dagens upplysta svenska folk kräver. Istället kan två personer fullständigt dominera partiet."
Han gjorde en paus. Blicken blev tom och innehållslös. Så fortsatte han:
"Sedan ska vi också utse en klapp- och klangledare i partistyrelsen. Som kan glida runt på kulturarrangemang, röka braja med kändisar, dansa med svettiga män i hockeymundering, åka till Hultsfred och gyttjebrottas i stora tältet, käka ecstasy och rejva i hamnen och förstås söka in till alla dokusåpor som finns - allt för att göra oss populära bland kidsen.Vår egen hustomte Peggan är ju självskriven i den rollen."
"Tack Melle! Det var kloka ord. Vi ska nu diskutera hur vi ska göra för att få tillbaka makten". Partiordföranden myste. "Om alla bara ropar ut vad som kan göras så skriver jag här på tavlan?"
"Vi borde starta en tidning," mumlade Bosse Betong och slumrade sedan åter till.
"Socialdemokratisk webb-TV med mig som ankare", ropade ett kryllhårigt kommunalråd från Norrköping och torkade bort en skvätt remouladsås från mustaschen.
"Jag tycker att vi ska anklaga Leijonberg för att våldta svenska folket", skrek partisekreteraren och pekade hotfullt på sin företrädare.
"Kan vi inte byta politik? Ta det där nya arbetarpartiet. De har ett bra program och det gick ju bra för dom i valet", sade en flintskallig f d minister från Uppsala.
"Din liberale jävel", vrålade en röst på skånska. Jag tittade neråt och såg en kal hjässa som stack upp ovanför bordsskivan. Ännu en f d minister.
"Själv tycker jag ju att det är bättre att satsa på retorik än politik. Vi borde gjort bättre presentationer. Kan det vara dags att lära sig powerpoint? Och så ska vi börja använda ord som ligger bra i munnen. Som bukplask, moras och palsternack", funderade partiordföranden.
"Jag kräver en kvinnlig partiledare! Vem som helst duger", sade en basröst tillhörande kvinnoförbundets ordförande.
"Men vi har ingen som duger. Ingen som är lika duktig som jag!", ropade den f d finansministern.
"Robinson-Emma har inget att göra. Och hon är kvinna", sade ABF-bossen och hans dubbelhakor dallrade vällustigt.
"Ingen dum idé. Som sagt: bara det blir en kvinna", väste kvinnoförbundsordföranden.
Plötsligt hördes stoj och skrik. Genom rutan i dörren syntes en av kostymnissarna jaga en servitris. Han slog vilt omkring sig med en ridpiska över huvudet och skrek något om Tallinks små pigor. Den andre kostymnissen pressade metodiskt ner en hel torsk i en brödrost, medan den tredje låg med byxorna nere på bardisken. Tung rök spred sig i foajén.
"Ah, där har vi ju våra värdar. Och de verkar ha värmt upp festen. Ska vi bryta upp? "sade partiordföranden.
"Sisten till baren är en vänstersosse och gillar Marie Granglöd" skrek Malmös representant.
12/01/2006
4/12/2006
Arne i parthögkvarteret - del 3
Timmen som följer är outhärdligt lång.
Jag ska inte trötta er, kära läsare, med att försöka beskriva alla de vällustiga grymtanden som jag är tvungen att lyssna till där jag ligger med röven i vädret och försöker se ut som en affischhög bland andra. Till råga på allt hör jag ljuden i stereo eftersom de kommer både från Peggans toalett och från personerna i nischen. Och dessutom överröstar de helt rösterna från sammanträdesrummet, så jag får ingen klarhet i varför Mats Lindström är med på videolänk.
För att underhålla mig själv gör jag en sms-intervju med min gamle vän Bosse Betong i Skåne: "Hej BB. Har hört att du och Silfverhjälm med gemensamma krafter lyckades få hela det skånska partidistriktet att rösta för att bevara monarkin?"
"Jo, det stämmer bra. 'Leve kungen!' Tycker du inte att det ligger bra i munnen? 'Ur svenska hjärtans djup en gång…'"
"Men vad hände med 'Störta monarkin'?"
"Pinglan som är ordförande i republikanska föreningen har ju gått och gift sig och jag tänkte att hon ska nog få se, så jag gick med i Nålins hemliga klubb istället. Och Brunei är faktiskt rätt trevligt."
"Du säger det?"
Hm. Det är alltså fler än Johult som är betuttade i den där taniga republikantjejen. Själv får jag bara Frälsis-vibbar av hennes välartikulerade gitarrplinkplonk. Men smaken är ju som bekant lika delad som röven på alla de här affischerna.
Plötsligt inser jag att det är märkligt tyst. Stönandena har upphört. Jag reser mig försiktigt och konstaterar att nischen är tom.
TV-skärmen står och blinkar, nu tycks den visa det inre rummet på Handelsanställdas förbunds servicekontor. En figur, iförd brun sparkdräkt med ett stort gult D på bröstet spelar frenetiskt på en ukelele samtidigt som han tycks utföra någon sorts dans som övergår i ett gnidande juckande mot en av de svindyra skinnstolarna. Jag skakar på huvudet när jag inser att det är chefsekonomen.
"Hur i helvete kunde han leda nej-sidan till seger i EMU-omröstningen?" tänker jag och vrider på knappen.
Bildskärmen blixtrar till och sammanträdesrummet återkommer. Tomma lattemuggar och nudelboxar ligger i drivor över hela rummet och en städerska går och plockar muggar i en enorm, blå säck. Jag bestämmer mig att det är dags att lämna nischen, innan nästa person kommer för att se Peggan uppträda. Jag drar upp byxorna, stoppar några snusdosor i fickan och kliver ut i rummet. Städerskan tittar – skrämt? – på mig och säger
”Czy pan mysli że ja będę za panem sprzątać ten bałagan? Ja już wiem co pan robił w tamtym pokoju. Wstyd! Wstyd!”
"Ah, hon skäms för att hon inte talar svenska", tänker jag och svarar: "Det är lugnt. Jag är inte från skatteverket."
Reds anm.: Trots Hermodskursen i polska verkar inte Arne helt uppdaterad. Städerskan säger egentligen "Tror ni verkligen att jag tänker städa upp den där röran efter er? Jag vet nog allt vad ni har hittat på i det där rummet. Skäms! Skäms!"
Jag ska inte trötta er, kära läsare, med att försöka beskriva alla de vällustiga grymtanden som jag är tvungen att lyssna till där jag ligger med röven i vädret och försöker se ut som en affischhög bland andra. Till råga på allt hör jag ljuden i stereo eftersom de kommer både från Peggans toalett och från personerna i nischen. Och dessutom överröstar de helt rösterna från sammanträdesrummet, så jag får ingen klarhet i varför Mats Lindström är med på videolänk.
För att underhålla mig själv gör jag en sms-intervju med min gamle vän Bosse Betong i Skåne: "Hej BB. Har hört att du och Silfverhjälm med gemensamma krafter lyckades få hela det skånska partidistriktet att rösta för att bevara monarkin?"
"Jo, det stämmer bra. 'Leve kungen!' Tycker du inte att det ligger bra i munnen? 'Ur svenska hjärtans djup en gång…'"
"Men vad hände med 'Störta monarkin'?"
"Pinglan som är ordförande i republikanska föreningen har ju gått och gift sig och jag tänkte att hon ska nog få se, så jag gick med i Nålins hemliga klubb istället. Och Brunei är faktiskt rätt trevligt."
"Du säger det?"
Hm. Det är alltså fler än Johult som är betuttade i den där taniga republikantjejen. Själv får jag bara Frälsis-vibbar av hennes välartikulerade gitarrplinkplonk. Men smaken är ju som bekant lika delad som röven på alla de här affischerna.
Plötsligt inser jag att det är märkligt tyst. Stönandena har upphört. Jag reser mig försiktigt och konstaterar att nischen är tom.
TV-skärmen står och blinkar, nu tycks den visa det inre rummet på Handelsanställdas förbunds servicekontor. En figur, iförd brun sparkdräkt med ett stort gult D på bröstet spelar frenetiskt på en ukelele samtidigt som han tycks utföra någon sorts dans som övergår i ett gnidande juckande mot en av de svindyra skinnstolarna. Jag skakar på huvudet när jag inser att det är chefsekonomen.
"Hur i helvete kunde han leda nej-sidan till seger i EMU-omröstningen?" tänker jag och vrider på knappen.
Bildskärmen blixtrar till och sammanträdesrummet återkommer. Tomma lattemuggar och nudelboxar ligger i drivor över hela rummet och en städerska går och plockar muggar i en enorm, blå säck. Jag bestämmer mig att det är dags att lämna nischen, innan nästa person kommer för att se Peggan uppträda. Jag drar upp byxorna, stoppar några snusdosor i fickan och kliver ut i rummet. Städerskan tittar – skrämt? – på mig och säger
”Czy pan mysli że ja będę za panem sprzątać ten bałagan? Ja już wiem co pan robił w tamtym pokoju. Wstyd! Wstyd!”
"Ah, hon skäms för att hon inte talar svenska", tänker jag och svarar: "Det är lugnt. Jag är inte från skatteverket."
Reds anm.: Trots Hermodskursen i polska verkar inte Arne helt uppdaterad. Städerskan säger egentligen "Tror ni verkligen att jag tänker städa upp den där röran efter er? Jag vet nog allt vad ni har hittat på i det där rummet. Skäms! Skäms!"
3/27/2006
Arne i partihögkvarteret - del 2
Gardinen jag har hamnat bakom döljer en liten nisch som tycks vara full av kasserad teknisk utrustning. Förra årets mobiltelefoner ligger i drivor tillsammans med bärbara datorer som klassats som hopplöst ute eftersom de väger över ett och ett halvt kilo.
I ett hörn ligger en trave affischer med en gigantisk röv på. Det måste vara den där kampanjen från partikongressen?
Men så faller mina ögon på en öppning mellan väggen och affischerna. Jag ålar in genom den och kommer in ett litet rum. Det luktar fis. I rummets mitt står en brun skinnfåtölj, vid väggen en minibar svagt upplyst av gröna och röda spotlights. Bredvid står en monitor som visar rummet jag nyss lämnat.
Hm. Det verkar som att jag inte är den ende som brukar använda den här nischen. Men gratis är gott och jag fick ju nästan ingen frukost, så jag slår mig ner och öppnar minibaren.
Dessvärre visar den sig vara proppad med grovsnus och halvdruckna Norrlands guld. Otacksamhet är tydligen Arnes lön. Här vaknar man i en kulvert och klättrar upp för tusen trappor, och så har folk inte ens vett att lämna kvar en macka som man kan sno?!
Bildskärmen får liv och några personer sätter sig runt bordet. Det finns ett volymreglage, och när jag vrider på det hör jag att personerna runt bordet pratar. De verkar inbegripna i en diskussion och pratar i munnen på varandra.
"Den där Blindberg och hans 'new methods'! Vi skulle aldrig ha låtit honom ansvara för valorganisationen!"
"Det lät ju betryggande det där att han skulle köra samma taktik som på SSU-kongressen -99." "Och hur ska vi nu bli av med Fröjvalds? Statsministern var ju tvungen att muta henne rätt ordentligt för att få henne att bli minister, hon var svårövertalad efter att pressen hudflängde henne om den där bostadsrätten.Vad ska vi nu göra för att få henne att hoppa av?"
"Äh, vi struntar i kärringen. Vi låter någon säga att hon visste om alltihop. Då blir vi dessutom av med henne innan KU kommer med sin kritik."
"Ok, ok, ok, jag har det. Vi låter den där killen som brukade jogga med Pierre Schyrre säga det. Han gör vad som helst för att synas i TV."
"Han är för fan livvakt."
"Nej, jag menar han den andre. Vad är det han heter? Skit samma. Han gör det."
"Livvakten?"
"Nej, han tsunami-hjälten, så pressen köper allt."
"Men vem ska vi ha som utrikesminister då?"
"Hemmerberg?"
"Usch fy. Han är för folkrätten."
"Men Jömtin då?"
"Nej, vet du vad! Det var ju hon som sa att den där fina muren är ´så jävla sjuk´".
"Solana. Han sköter ju ändå vår utrikespolitik."
"Jo, men väljarna är inte redo för sanningen än."
En toalett spolar. Jag vrider snabbt av volymen och kastar mig ner bakom affischhögarna.
"Ja, här har jag min lilla buggningscentral", säger en lång man som kommer in genom en dörr. En kvinna i 20-årsåldern följer honom i hälarna.
"Ååh, vad fin den är."
"Ja, här kan jag få in vad jag vill. Säpo har installerat den åt mig i utbyte mot den nya buggningslagen. De ville gärna ha den eftersom de längtat efter att få sätta en mikrofon i Maria Wetterstrands sängstolpe."
"Kan du verkligen få in allt du vill här?"
"Japp. Kom här och sätt dig i mitt knä, så ska vi se vad Peggan har för sig. Han brukar göra de märkligaste saker när han är på toaletten."
"Tihii, det här är så spännande."
"Jaja, hopp upp sätt dig nu, stumpan."
I ett hörn ligger en trave affischer med en gigantisk röv på. Det måste vara den där kampanjen från partikongressen?
Men så faller mina ögon på en öppning mellan väggen och affischerna. Jag ålar in genom den och kommer in ett litet rum. Det luktar fis. I rummets mitt står en brun skinnfåtölj, vid väggen en minibar svagt upplyst av gröna och röda spotlights. Bredvid står en monitor som visar rummet jag nyss lämnat.
Hm. Det verkar som att jag inte är den ende som brukar använda den här nischen. Men gratis är gott och jag fick ju nästan ingen frukost, så jag slår mig ner och öppnar minibaren.
Dessvärre visar den sig vara proppad med grovsnus och halvdruckna Norrlands guld. Otacksamhet är tydligen Arnes lön. Här vaknar man i en kulvert och klättrar upp för tusen trappor, och så har folk inte ens vett att lämna kvar en macka som man kan sno?!
Bildskärmen får liv och några personer sätter sig runt bordet. Det finns ett volymreglage, och när jag vrider på det hör jag att personerna runt bordet pratar. De verkar inbegripna i en diskussion och pratar i munnen på varandra.
"Den där Blindberg och hans 'new methods'! Vi skulle aldrig ha låtit honom ansvara för valorganisationen!"
"Det lät ju betryggande det där att han skulle köra samma taktik som på SSU-kongressen -99." "Och hur ska vi nu bli av med Fröjvalds? Statsministern var ju tvungen att muta henne rätt ordentligt för att få henne att bli minister, hon var svårövertalad efter att pressen hudflängde henne om den där bostadsrätten.Vad ska vi nu göra för att få henne att hoppa av?"
"Äh, vi struntar i kärringen. Vi låter någon säga att hon visste om alltihop. Då blir vi dessutom av med henne innan KU kommer med sin kritik."
"Ok, ok, ok, jag har det. Vi låter den där killen som brukade jogga med Pierre Schyrre säga det. Han gör vad som helst för att synas i TV."
"Han är för fan livvakt."
"Nej, jag menar han den andre. Vad är det han heter? Skit samma. Han gör det."
"Livvakten?"
"Nej, han tsunami-hjälten, så pressen köper allt."
"Men vem ska vi ha som utrikesminister då?"
"Hemmerberg?"
"Usch fy. Han är för folkrätten."
"Men Jömtin då?"
"Nej, vet du vad! Det var ju hon som sa att den där fina muren är ´så jävla sjuk´".
"Solana. Han sköter ju ändå vår utrikespolitik."
"Jo, men väljarna är inte redo för sanningen än."
En toalett spolar. Jag vrider snabbt av volymen och kastar mig ner bakom affischhögarna.
"Ja, här har jag min lilla buggningscentral", säger en lång man som kommer in genom en dörr. En kvinna i 20-årsåldern följer honom i hälarna.
"Ååh, vad fin den är."
"Ja, här kan jag få in vad jag vill. Säpo har installerat den åt mig i utbyte mot den nya buggningslagen. De ville gärna ha den eftersom de längtat efter att få sätta en mikrofon i Maria Wetterstrands sängstolpe."
"Kan du verkligen få in allt du vill här?"
"Japp. Kom här och sätt dig i mitt knä, så ska vi se vad Peggan har för sig. Han brukar göra de märkligaste saker när han är på toaletten."
"Tihii, det här är så spännande."
"Jaja, hopp upp sätt dig nu, stumpan."
3/22/2006
Arne på valkonferens
Gensvaret från er, mina kära läsare, är över förväntan. Det var bara en person som hörde av sig med klagomål på min partikongressartikel. Han babblade något om att jag är en copycat och att hans kompis är den riktige Arne. Ja ja, så är det att vara känd. Det finns alltid folk som inte unnar en framgångarna. Jag fick också brev från en gnällig typ som kallade mig för "rucklare" och antydde att jag skulle ha haft hjärtstillestånd under en tid. Det är bäst att jag dementerar detta nu med en gång. OK - pilsner, pizza och ansjovismackor kanske inte är den senaste innedieten, men den gör underverk med ens hälsa. Alla andra som har skrivit har bara velat ha mera av mig. Här får ni därför min allra senaste artikel från de unga sossarnas tidning:
Ahhhhh, var är jag? Det är en källare, förklädd till auditorium. Taket är två centimeter ovanför mitt huvud. Allt är snusbrunt, täckt med nålfilt och lite klibbigt. Luften är så tjock av damm att det gör ont att andas. Och av någon anledning är golvet konvext. Jag försöker att skruva på mig i min stol. Det går inte särskilt bra. Det är väldigt trångt. Min arm har klibbat fast i någonting. Jag sliter loss den från vad jag plötsligt inser är min bordsgrannes väldiga överarm, tjock som en annans lår. Hon ler mot mig, blinkar med ena ögat och skakar på sitt enorma huvud så att kinderna dallrar som två brylépuddingar, innan hon klistrar fast sin svettiga överarm mot min igen.
Jag ska just till att skrika, då det går upp för mig. Jag är på partidistriktets valkonferens. Har den inte pågått väldigt länge nu? Jag måste ha slumrat till. Förmodligen någonstans mellan att arbetarekommunens ordförande med allvarlig min förklarat att det rimliga vore om hon själv stod på de första tre platserna på alla listorna och att ombudsman Slöström redovisat den viktiga bilaga 26 till organisationsutredningskommitténs tredje betänkande, i en Power point-presentation bestående av ett oändligt antal bilder med dansande clip art-figurer och stavfel. Självfallet hade melodin till Skånsk madavisa strömmat ur högtalarna för att understryka allvaret i det redovisade och dess tunga basgång hade vaggat mig till sömns.
"Och ni som röstar för, räcker upp er hand", säger en trött röst.
Min arm åker upp i taket, när kvinnan sidan om mig räcker upp sin. Jag hakar loss den. Nu ser hon irriterad ut, och hungrig. Rösträkningen börjar. De båda rösträknarna reser sig yrväckta och stultar iväg som uråldriga Duracell-kaniner, rakt mot utgången. I sista sekunden får en vänlig själ tag på dem och vänder dem åt rätt håll.
Oset av bränd ost kittlar min näsa. Jag vänder mig om och finner ordföranden för ungdomsförbundets skånska gren. Jönsa-Petter Skränsson, så är det han heter. Han är just i färd med att äta en hamburgare, samtidigt som han grillar några mackor på sin kombinerade mobiltelefon och smörgåsgrill. Dessförinnan har han ätit en kebab, en inbakad calzone och en grillad kyckling. Flottiga papper rinner ut över bordet och ner på golvet.
Plötsligt börjar han skrika. Att döma av svadan, verkar arbetarekommunens ordförande vunnit även den tredje listan. Medan hon vinkar åt auditoriet och rättar till sin för korta kjol som hela tiden glider upp, skriker ungdomsklubbisten att de är köpta allihop. Men som tur är kommer han att tänka på att de där fina hamburgarresterna på bordet ju inte borde ligga där och förspillas. Innan någon hinner höra honom, börjar han åter glufsa i sig alltmedan den flottiga stanken blir allt värre.
"Ja, innan vi nu går över till att fastställa de övriga 37 000 namnen på listan, vill försteombudsman Berra Slapplund säga några ord om det kommande valet."
En man med håret kammat intill hjässan, bluetooth i örat och mobil i axelhölstret, vaggar upp på scen som en feberslö gås.
"Jö, som ni vet är det ju val i år. Och vi från partidistriktet är ju som ni vet lite underbemannade. Bara tjugotre personer, så det har tagit sin lilla tid att skriva denna enormt avancerade, hyperhemliga och viktiga valplan. Jö. Vi har i vart fall efter mycket tankemöda kommit fram till följande."
Han lägger på en handskriven overhead med rubriken "Top Secret", textad i åtminstone sex olika färger och med omväxlande små och stora bokstäver. Under står med en handstil som hade fått ICA-Harry Franzén att gråta av glädje "Juli – valrörelse, augusti – valrörelse, september – valrörelse".
"Snyggt, va? Vi tog hjälp av före detta kommunalrådet i Malmö Clark Andersén, som hoppade av politiken när det visade sig att han hade oanade talanger under en plakattextarworkshop på valupptakten. Jag såg det inte själv, jag satt i källaren med en flask… eller jag menar ett flygblad. Ett flygblad!" säger Slapplund.
"Så med denna pedagogiska bild vill jag ha sagt att vi måste föra valrörelse för att vinna valet. Annars gäller det att vi är finurliga. Vi vet ju att om vi vinner de tjugo största kommunerna har vi vunnit valet i Skåne, eller de 12 eller 22 eller 27 största – vi vet inte så noga. Det är också viktigt att veta att det blir mycket material på kort varsel. Snabba puckar. Ja, ni vet hur det brukar va´. Å sen tänkte vi nog satsa på ett mobilt såntdäringa valcenter. Ja, det är en cykelkärra som folkhälsoministern ska få dra runt på, som liksom ett gott föredöme. För det finns ju många andra skånska kommuner. Men när jag tänker efter så har jag nog inte fler svar, och ja, ni vet ju själva bäst hur ni har det i er kommun. Själv tänkte jag ta semester i början av september. Tack ska ni ha."
"Jaha, då tackar vi Berra Slapplund för den uttömmande redovisningen av valplaneringen. Vi ska då snart gå vidare till att fastställa de första tio tusen namnen innan vi tar paus. Men först har Jan Jönsson ställt ordningsfråga om ett principuttalande mot kvinnovåld. På detta har Vilmar den förskräcklige yrkat avslag med hänvisning till att frågan faller inom ramen för det kommunala självbestämmandet, men om den inte gör det kan han tänka sig att vara för under förutsättning att staten betalar kostnaderna för ett vakande kameraöga i varje hem, vilket han ändå är för av princip. Bosse Betong har yrkat att frågan bör skjutas upp tills efter att han fått en tidning som han kan skriva om saken i, medan Bengt Silfverhjälm anser att frågan upplöses om bara Riksbanken slutar med sin låginflationspolitik. Stene Ek från Ystad bifaller under förutsättning att vi också bifaller hans krav på ett Östersjömiljöinstitut beläget i Ystad, dock inte alltför nära hans strandnära svartbygge. Och Åke bifaller om det inte påverkar hans möjligheter att ta ut dubbla arvoden för samma möten. Är vi redo att gå till beslut? Nej vänta, Vilmar vill visst säga något."
En mustaschprydd man stegar mot scenen. Samtidigt lösgör sig tre bredaxlade män med bekväma skor från skuggorna och stirrar hotfullt ut över publiken.
"Tack, fru ordförande. Jag vill bara säga att regeringens arbetssätt måste förändras. Idag tänker de bara på hur de ska klara sitt eget uppdrag. Det rimliga vore att makten flyttades till mig…eller jag menar oss. Därför har jag startat projektet Statsstöd åt alla. Jag har i själva verket tillskrivit regeringen i frågan - jag skrev ett brev på en servett här nere och lämnade över det till minister Blodtöm…"
Jag försvinner in i dimman igen, vaknar bara kort av att den tjocka kvinnan har dreglat mig i örat och ser att ungdomsklubbisten tuggar på en dumleklubba och mumlar nåt om revisionistiska hundar, men finner det för gott att sova istället. Som min mamma brukade säga: sömnen är den bästa smärtlindringen.
Ahhhhh, var är jag? Det är en källare, förklädd till auditorium. Taket är två centimeter ovanför mitt huvud. Allt är snusbrunt, täckt med nålfilt och lite klibbigt. Luften är så tjock av damm att det gör ont att andas. Och av någon anledning är golvet konvext. Jag försöker att skruva på mig i min stol. Det går inte särskilt bra. Det är väldigt trångt. Min arm har klibbat fast i någonting. Jag sliter loss den från vad jag plötsligt inser är min bordsgrannes väldiga överarm, tjock som en annans lår. Hon ler mot mig, blinkar med ena ögat och skakar på sitt enorma huvud så att kinderna dallrar som två brylépuddingar, innan hon klistrar fast sin svettiga överarm mot min igen.
Jag ska just till att skrika, då det går upp för mig. Jag är på partidistriktets valkonferens. Har den inte pågått väldigt länge nu? Jag måste ha slumrat till. Förmodligen någonstans mellan att arbetarekommunens ordförande med allvarlig min förklarat att det rimliga vore om hon själv stod på de första tre platserna på alla listorna och att ombudsman Slöström redovisat den viktiga bilaga 26 till organisationsutredningskommitténs tredje betänkande, i en Power point-presentation bestående av ett oändligt antal bilder med dansande clip art-figurer och stavfel. Självfallet hade melodin till Skånsk madavisa strömmat ur högtalarna för att understryka allvaret i det redovisade och dess tunga basgång hade vaggat mig till sömns.
"Och ni som röstar för, räcker upp er hand", säger en trött röst.
Min arm åker upp i taket, när kvinnan sidan om mig räcker upp sin. Jag hakar loss den. Nu ser hon irriterad ut, och hungrig. Rösträkningen börjar. De båda rösträknarna reser sig yrväckta och stultar iväg som uråldriga Duracell-kaniner, rakt mot utgången. I sista sekunden får en vänlig själ tag på dem och vänder dem åt rätt håll.
Oset av bränd ost kittlar min näsa. Jag vänder mig om och finner ordföranden för ungdomsförbundets skånska gren. Jönsa-Petter Skränsson, så är det han heter. Han är just i färd med att äta en hamburgare, samtidigt som han grillar några mackor på sin kombinerade mobiltelefon och smörgåsgrill. Dessförinnan har han ätit en kebab, en inbakad calzone och en grillad kyckling. Flottiga papper rinner ut över bordet och ner på golvet.
Plötsligt börjar han skrika. Att döma av svadan, verkar arbetarekommunens ordförande vunnit även den tredje listan. Medan hon vinkar åt auditoriet och rättar till sin för korta kjol som hela tiden glider upp, skriker ungdomsklubbisten att de är köpta allihop. Men som tur är kommer han att tänka på att de där fina hamburgarresterna på bordet ju inte borde ligga där och förspillas. Innan någon hinner höra honom, börjar han åter glufsa i sig alltmedan den flottiga stanken blir allt värre.
"Ja, innan vi nu går över till att fastställa de övriga 37 000 namnen på listan, vill försteombudsman Berra Slapplund säga några ord om det kommande valet."
En man med håret kammat intill hjässan, bluetooth i örat och mobil i axelhölstret, vaggar upp på scen som en feberslö gås.
"Jö, som ni vet är det ju val i år. Och vi från partidistriktet är ju som ni vet lite underbemannade. Bara tjugotre personer, så det har tagit sin lilla tid att skriva denna enormt avancerade, hyperhemliga och viktiga valplan. Jö. Vi har i vart fall efter mycket tankemöda kommit fram till följande."
Han lägger på en handskriven overhead med rubriken "Top Secret", textad i åtminstone sex olika färger och med omväxlande små och stora bokstäver. Under står med en handstil som hade fått ICA-Harry Franzén att gråta av glädje "Juli – valrörelse, augusti – valrörelse, september – valrörelse".
"Snyggt, va? Vi tog hjälp av före detta kommunalrådet i Malmö Clark Andersén, som hoppade av politiken när det visade sig att han hade oanade talanger under en plakattextarworkshop på valupptakten. Jag såg det inte själv, jag satt i källaren med en flask… eller jag menar ett flygblad. Ett flygblad!" säger Slapplund.
"Så med denna pedagogiska bild vill jag ha sagt att vi måste föra valrörelse för att vinna valet. Annars gäller det att vi är finurliga. Vi vet ju att om vi vinner de tjugo största kommunerna har vi vunnit valet i Skåne, eller de 12 eller 22 eller 27 största – vi vet inte så noga. Det är också viktigt att veta att det blir mycket material på kort varsel. Snabba puckar. Ja, ni vet hur det brukar va´. Å sen tänkte vi nog satsa på ett mobilt såntdäringa valcenter. Ja, det är en cykelkärra som folkhälsoministern ska få dra runt på, som liksom ett gott föredöme. För det finns ju många andra skånska kommuner. Men när jag tänker efter så har jag nog inte fler svar, och ja, ni vet ju själva bäst hur ni har det i er kommun. Själv tänkte jag ta semester i början av september. Tack ska ni ha."
"Jaha, då tackar vi Berra Slapplund för den uttömmande redovisningen av valplaneringen. Vi ska då snart gå vidare till att fastställa de första tio tusen namnen innan vi tar paus. Men först har Jan Jönsson ställt ordningsfråga om ett principuttalande mot kvinnovåld. På detta har Vilmar den förskräcklige yrkat avslag med hänvisning till att frågan faller inom ramen för det kommunala självbestämmandet, men om den inte gör det kan han tänka sig att vara för under förutsättning att staten betalar kostnaderna för ett vakande kameraöga i varje hem, vilket han ändå är för av princip. Bosse Betong har yrkat att frågan bör skjutas upp tills efter att han fått en tidning som han kan skriva om saken i, medan Bengt Silfverhjälm anser att frågan upplöses om bara Riksbanken slutar med sin låginflationspolitik. Stene Ek från Ystad bifaller under förutsättning att vi också bifaller hans krav på ett Östersjömiljöinstitut beläget i Ystad, dock inte alltför nära hans strandnära svartbygge. Och Åke bifaller om det inte påverkar hans möjligheter att ta ut dubbla arvoden för samma möten. Är vi redo att gå till beslut? Nej vänta, Vilmar vill visst säga något."
En mustaschprydd man stegar mot scenen. Samtidigt lösgör sig tre bredaxlade män med bekväma skor från skuggorna och stirrar hotfullt ut över publiken.
"Tack, fru ordförande. Jag vill bara säga att regeringens arbetssätt måste förändras. Idag tänker de bara på hur de ska klara sitt eget uppdrag. Det rimliga vore att makten flyttades till mig…eller jag menar oss. Därför har jag startat projektet Statsstöd åt alla. Jag har i själva verket tillskrivit regeringen i frågan - jag skrev ett brev på en servett här nere och lämnade över det till minister Blodtöm…"
Jag försvinner in i dimman igen, vaknar bara kort av att den tjocka kvinnan har dreglat mig i örat och ser att ungdomsklubbisten tuggar på en dumleklubba och mumlar nåt om revisionistiska hundar, men finner det för gott att sova istället. Som min mamma brukade säga: sömnen är den bästa smärtlindringen.
3/20/2006
Arnes CV del 1: Det gäller att vara modern!
Jag har fått många frågor från er, kära läsare, om vad jag har gjort förut. Dessvärre kan jag inte gå in på några detaljer eftersom jag är ruinerad efter den senaste stämningen och inte kan riskera att dra på mig fler. Ni får lita till djungelordspråket som säger att Arne Ärlig inte passar i de offentliga salongerna. Men den närmaste tiden kommer jag att lägga ut några av mina äldre arbeten här. Den här artikeln publicerades exempelvis i anslutning till partikongressen i Malmö i oktober.
Det gäller att vara modern!
-Men självfallet. Vad detta handlar om är att kommunicera på ett korrekt sätt, sade den unge, krullhårige mannen med tjocka svartbågade glasögon på andra sidan bordet.
Jag smuttade på min grogg och smög mig närmare, intensivt arbetande med att inte se ut som om jag lyssnade. Baren på Savoy Hotell i Malmö var inte ett ställe som jag normalt brukade frekventera. Men nu var det inte normala tider längre. Detta var partikongresstider. För en Wallraff-journalist av min typ var detta helt rätt jaktmarker.
Den lokala malmöitiska överklassen på Savoybaren fann sig hänsynslöst uppspädda av ett nytt sorts folk. Där Per T och Göran Skytte brukade sitta och självtillräckligt pösa medan de sörplade på varsin whiskygrogg - satt nu en känd PR-konsult, från det bolag som partiet just tecknat ett fett miljonkontrakt med, och diskuterade med en av partikansliets chefsbyråkrater.
Jag tog diskret ett steg till i riktning mot dem, upptagen - som det tycktes - med att försöka spetsa drinkoliven på en tandpetare.
- Jo, det förstår ju jag med.
Deras röster hördes helt tydligt nu.
- Men jag är inte säker på att jag förstår de här sloganerna.
Kvinnan som talade med nasal medelklassstockholmsaccent hade långt råttfärgat hår, var i trettiofemårsåldern; hennes ögon glittrade och hon fnittrade till emellanåt.
- Men det är ju det som är poängen! sa den krullhårige mannen likaledes med stockholmsaccent. - Att man inte förstår?
- Nej, att man tvingas tänka.
- Men nu har jag tänkt i tre veckor. Jag förstår ändå inte hur vi kommunicerar socialdemokratisk politik genom att ikläda partiordföranden ett skinnharnesk, gummibyxor med dragkedja bak, grodfötter, apelsin intryckt i munnen och med en flådd hare hängande i ena armhålan?
- Jag försäkrar dig. Det kommer att sticka ut, ge en massa pressklipp och inte minst kommer varenda sexuell minoritet att rösta på er. Tiina Rosenberg släng dig väggen! Här kommer GP med roadkill under armen och apelsin i mun, inte bara feminist, inte bara alla HBT-personers bäste vän, utan förespråkare av allt som är lite crazy, allt som är nytt, allt som är modernt.
- Men de här minoriteterna är de inte ganska få? Det ligger liksom i begreppet minoritet.
- Jo, men det är många minoriteter. Många minoriteter blir snart en majoritet.
- Men ändå?
- Ok, det är inte så många i första fasen. Men det här kommer att ge ringar på vattnet. Alla kidsen kommer att tycka att GP är skitfräck. Glöm inte att vi kommit överens om att partiets nya look ska vara ”fräck och modern”.
- Det har vi, men jag vet inte om det blev så bra borta på kongressen.
-Vaddå? Det har väl gått som smort, helt enligt planerna.
- Jo, men jag är inte säker på att de där planerna var så bra.
- Vaddå? Har pensionisterna gnällt över att vi ersatt de röda fanorna med rosa gummiblommor i mansstorlek på scenen eller att Markoolio med lättklädd ensemble ersatte allsjungande gubbar? Du anar inte hur ute det är med kampsånger, röda fanor, ja hela er jäkla arbetarrörelse. Det är ute. Ni vinner inga val på det.
- Du behöver inte predika det alla vi på 69an redan vet. En del har ju gnällt lite, men det hade vi ju räknat med.
- Men vad är det då? Säg en sak som har blivit dålig. En sak, kan du det?
- Folkhälsoministern blödde ner de internationella gästerna, exempelvis.
- Det kanske inte var så bra. Men vilket öppningsspel! Ingen har skådat något liknande på någon kongress någonsin. Han var skitbra, och som han skrek. Bra skådespelare.
- Det var nog inte skådespeleri.
- Nähä, men bra blev det.
- Chefen har sagt att om ni hänger upp fler av hans ministrar i köttkrokar säger vi upp avtalet med er.
- Äh, kom igen. Ungdomar håller på med sånt. Dom piercar varandra, opererar in teflonkulor i pannan och hänger upp varandra i köttkrokar i parkerna. Det är ju skitstort här i Malmö, man kan ju inte gå ut en vanlig kväll i Pildammsparken utan att se folk hängande i träden. Skånes partidistrikt ville ju ha ett skånskt tema. Vi gav dem det. Han är ju dessutom skåning.
- Jag tror att de menade gåsamiddag på kongressfesten.
- Äta gås? Det är ju hur mossigt som helst. Köttkrokar, det är modernt.
Han tog ytterligare en klunk av sin, som han sa, "GT" och spretade med fingrarna.
- Men låt oss titta på de här sloganerna.
Kvinnan bredde ut två planscher, med skisser i spretig blyerts.
- Vårt koncept inför första maj – nu när ni envisas med att behålla det där gamla spektaklet, ja jag vet att ni på expen ville ställa in – är att profilera GP som en modern politiker. Så om vi börjar med affischen med flådd hare. Där har vi rubriken: ”Allt ni har gjort, har GP gjort först”. Det visar öppenhet för det moderna, att vi är villiga att ta in det nya. Sen har vi fotot på arslet. Ställer GP upp det, förresten? Jaså, tveksamt. Hur som helst. Vi tänkte ha rubriken ”Göran bajsar på er”, och så namnen på de borgerliga partiledarna.
- Och du tror vi vinner röster på det?
- Självfallet. Detta är bara en liten del av hela kampanjen inför första maj. Sen kompletterar vi ju successivt med nya affischer fram till valrörelsen.
- Men det står inget om vad vi vill. Vad vi tycker.
- Lita på oss. Trots att vårt namn betyder hudsjukdom, så är vi Stockholms hippaste reklambyrå. Vi har gjort Iprenmannen, vi har gjort Norrlandsguldsreklamen, vi har gjort affischer med män som rider på strutsar. Jag säger dig, Cårina, politik är ute. Allt handlar om att synas, och jag lovar er att ingen kommer att missa denna kampanj.
- Du har nog rätt Viktor, sade hon och log. Jag ställde ned mitt tomma glas på deras bord och gick ut i den stjärnklara malmöitiska natten.
Det gäller att vara modern!
-Men självfallet. Vad detta handlar om är att kommunicera på ett korrekt sätt, sade den unge, krullhårige mannen med tjocka svartbågade glasögon på andra sidan bordet.
Jag smuttade på min grogg och smög mig närmare, intensivt arbetande med att inte se ut som om jag lyssnade. Baren på Savoy Hotell i Malmö var inte ett ställe som jag normalt brukade frekventera. Men nu var det inte normala tider längre. Detta var partikongresstider. För en Wallraff-journalist av min typ var detta helt rätt jaktmarker.
Den lokala malmöitiska överklassen på Savoybaren fann sig hänsynslöst uppspädda av ett nytt sorts folk. Där Per T och Göran Skytte brukade sitta och självtillräckligt pösa medan de sörplade på varsin whiskygrogg - satt nu en känd PR-konsult, från det bolag som partiet just tecknat ett fett miljonkontrakt med, och diskuterade med en av partikansliets chefsbyråkrater.
Jag tog diskret ett steg till i riktning mot dem, upptagen - som det tycktes - med att försöka spetsa drinkoliven på en tandpetare.
- Jo, det förstår ju jag med.
Deras röster hördes helt tydligt nu.
- Men jag är inte säker på att jag förstår de här sloganerna.
Kvinnan som talade med nasal medelklassstockholmsaccent hade långt råttfärgat hår, var i trettiofemårsåldern; hennes ögon glittrade och hon fnittrade till emellanåt.
- Men det är ju det som är poängen! sa den krullhårige mannen likaledes med stockholmsaccent. - Att man inte förstår?
- Nej, att man tvingas tänka.
- Men nu har jag tänkt i tre veckor. Jag förstår ändå inte hur vi kommunicerar socialdemokratisk politik genom att ikläda partiordföranden ett skinnharnesk, gummibyxor med dragkedja bak, grodfötter, apelsin intryckt i munnen och med en flådd hare hängande i ena armhålan?
- Jag försäkrar dig. Det kommer att sticka ut, ge en massa pressklipp och inte minst kommer varenda sexuell minoritet att rösta på er. Tiina Rosenberg släng dig väggen! Här kommer GP med roadkill under armen och apelsin i mun, inte bara feminist, inte bara alla HBT-personers bäste vän, utan förespråkare av allt som är lite crazy, allt som är nytt, allt som är modernt.
- Men de här minoriteterna är de inte ganska få? Det ligger liksom i begreppet minoritet.
- Jo, men det är många minoriteter. Många minoriteter blir snart en majoritet.
- Men ändå?
- Ok, det är inte så många i första fasen. Men det här kommer att ge ringar på vattnet. Alla kidsen kommer att tycka att GP är skitfräck. Glöm inte att vi kommit överens om att partiets nya look ska vara ”fräck och modern”.
- Det har vi, men jag vet inte om det blev så bra borta på kongressen.
-Vaddå? Det har väl gått som smort, helt enligt planerna.
- Jo, men jag är inte säker på att de där planerna var så bra.
- Vaddå? Har pensionisterna gnällt över att vi ersatt de röda fanorna med rosa gummiblommor i mansstorlek på scenen eller att Markoolio med lättklädd ensemble ersatte allsjungande gubbar? Du anar inte hur ute det är med kampsånger, röda fanor, ja hela er jäkla arbetarrörelse. Det är ute. Ni vinner inga val på det.
- Du behöver inte predika det alla vi på 69an redan vet. En del har ju gnällt lite, men det hade vi ju räknat med.
- Men vad är det då? Säg en sak som har blivit dålig. En sak, kan du det?
- Folkhälsoministern blödde ner de internationella gästerna, exempelvis.
- Det kanske inte var så bra. Men vilket öppningsspel! Ingen har skådat något liknande på någon kongress någonsin. Han var skitbra, och som han skrek. Bra skådespelare.
- Det var nog inte skådespeleri.
- Nähä, men bra blev det.
- Chefen har sagt att om ni hänger upp fler av hans ministrar i köttkrokar säger vi upp avtalet med er.
- Äh, kom igen. Ungdomar håller på med sånt. Dom piercar varandra, opererar in teflonkulor i pannan och hänger upp varandra i köttkrokar i parkerna. Det är ju skitstort här i Malmö, man kan ju inte gå ut en vanlig kväll i Pildammsparken utan att se folk hängande i träden. Skånes partidistrikt ville ju ha ett skånskt tema. Vi gav dem det. Han är ju dessutom skåning.
- Jag tror att de menade gåsamiddag på kongressfesten.
- Äta gås? Det är ju hur mossigt som helst. Köttkrokar, det är modernt.
Han tog ytterligare en klunk av sin, som han sa, "GT" och spretade med fingrarna.
- Men låt oss titta på de här sloganerna.
Kvinnan bredde ut två planscher, med skisser i spretig blyerts.
- Vårt koncept inför första maj – nu när ni envisas med att behålla det där gamla spektaklet, ja jag vet att ni på expen ville ställa in – är att profilera GP som en modern politiker. Så om vi börjar med affischen med flådd hare. Där har vi rubriken: ”Allt ni har gjort, har GP gjort först”. Det visar öppenhet för det moderna, att vi är villiga att ta in det nya. Sen har vi fotot på arslet. Ställer GP upp det, förresten? Jaså, tveksamt. Hur som helst. Vi tänkte ha rubriken ”Göran bajsar på er”, och så namnen på de borgerliga partiledarna.
- Och du tror vi vinner röster på det?
- Självfallet. Detta är bara en liten del av hela kampanjen inför första maj. Sen kompletterar vi ju successivt med nya affischer fram till valrörelsen.
- Men det står inget om vad vi vill. Vad vi tycker.
- Lita på oss. Trots att vårt namn betyder hudsjukdom, så är vi Stockholms hippaste reklambyrå. Vi har gjort Iprenmannen, vi har gjort Norrlandsguldsreklamen, vi har gjort affischer med män som rider på strutsar. Jag säger dig, Cårina, politik är ute. Allt handlar om att synas, och jag lovar er att ingen kommer att missa denna kampanj.
- Du har nog rätt Viktor, sade hon och log. Jag ställde ned mitt tomma glas på deras bord och gick ut i den stjärnklara malmöitiska natten.
3/16/2006
Arne i partihögkvarteret, del 1
Trenchcoaten är verkligen en lyckträff. I fickan ligger en näve pommes som säkert inte är mer än ett par dagar gamla. Detta är vardagslycka, tänker jag.
Nöjt mumsande öppnar jag den enda dörren i rummet och kommer ut i en av industrilysrör upplyst betongkorridor. Hm. Här har jag varit förut. Det är helt klart en av kulvertarna under det hårt bevakade partihögkvarteret, den så kallade "69an".
Vatten rinner längs väggarna och det luktar gammal lök, blandat med en mer obestämbar kemisk doft. Mina en gång vita tygloafers blir snabbt genomblöta. En dörr i orange metall, förmodligen en skyddsrumsdörr, står på glänt. Jag knuffar upp den, och den ger gnisslande efter några centimeter.
Sedan är det stopp. Någonting är i vägen. Jag sparkar till dörren. Denna gången gnisslar den inte. Istället stönar den och ut faller en brun kryllig kalufs.
"Jernbrist", utropar jag. "Vad i helvete gör du här?"
"Eh, jag är visst vilse."
"Jaja, men hur hamnade du här? Du borde ju vara i Skåne och trötta ut läsarna med dina dryga texter i Slaskan?"
Jernbrist skiner upp. "Jasså, du tillhör mina fans? Att kunna vara outsägligt tråkig och totalt osammanhängande i text och tal är onekligen en av mina speciella begåvningar. Om bara folk visste att värdera sann talang..."
"Jajaja. Men du har fortfarande inte förklarat vad du gör här?"
"Jo, jag tänkte att det kanske fanns nåt ledigt jobb nu när någon råkade ge alla de där idioterna som jag anställt tillgång till en dator med riktigt Internet och de visade sig vara just så korkade som jag antog att de var. Jag varnade ju Merita för att låta dem lämna verklighetssimulatorn. Hoppas att hon åtminstone har låst in knivarna. Kniv-Melle har ju fortfarande jobbet kvar." "Men det fanns inga jobb åt dig?"
"Göran sa att jag skulle gå ner här och vänta på att han skulle komma och hämta mig. Då skulle jag åter få sitta på hans högra sida - ja snett nedanför - eller kanske snarare vid hans fötter och massera hans anklar. Men ändå!"
"Och han kom inte?"
"Han kommer nog en dag ska du se och då ska jag vänta här."
Jag går vidare, men så kommer jag att tänka på något och vänder mig om mot den hukande gestalten som nu verkar helt upptagen av att rycka benen av en gråsugga:
"Du," ropar jag. "Varför anställde du dom om du visste att de var idioter."
Han tittar upp och ler sorgset: "Det är ju korkat att anställa folk som är intelligentare än man själv."
Det stickande ljuset och betongen ersätts efterhand med gult spotlightljus och fondtapeter.
Jag klättrar upp för en evighetslång trappa, skjuter upp en svart ståldörr och står inne i partihögkvarteret. Rummet jag hamnat i ger mig en lätt klaustrofobisk känsla trots att det är stort. Kanske är det de skottsäkra fönstren som gör att jag känner mig instängd?
Plötsligt rasslar skjutdörrarna. Jag hinner precis ta beteckning bakom en gardin innan en massa typer med snajdiga frisyrer och headset kommer in och sätter sig runt det enorma bordet. En lång, smal typ med trendiga glasögon mixtrar lite med en dator och Mats Lindströms ansikte tonar fram på projektorduken. Ett beundrande sus går genom rummet.
"Snyggt, Joppe!" ropar någon. "Jag visste inte att vi hade videokonferensutrustning i Nicke Nördströms fjällstuga!"
Läs den spännande fortsättningen…
Nöjt mumsande öppnar jag den enda dörren i rummet och kommer ut i en av industrilysrör upplyst betongkorridor. Hm. Här har jag varit förut. Det är helt klart en av kulvertarna under det hårt bevakade partihögkvarteret, den så kallade "69an".
Vatten rinner längs väggarna och det luktar gammal lök, blandat med en mer obestämbar kemisk doft. Mina en gång vita tygloafers blir snabbt genomblöta. En dörr i orange metall, förmodligen en skyddsrumsdörr, står på glänt. Jag knuffar upp den, och den ger gnisslande efter några centimeter.
Sedan är det stopp. Någonting är i vägen. Jag sparkar till dörren. Denna gången gnisslar den inte. Istället stönar den och ut faller en brun kryllig kalufs.
"Jernbrist", utropar jag. "Vad i helvete gör du här?"
"Eh, jag är visst vilse."
"Jaja, men hur hamnade du här? Du borde ju vara i Skåne och trötta ut läsarna med dina dryga texter i Slaskan?"
Jernbrist skiner upp. "Jasså, du tillhör mina fans? Att kunna vara outsägligt tråkig och totalt osammanhängande i text och tal är onekligen en av mina speciella begåvningar. Om bara folk visste att värdera sann talang..."
"Jajaja. Men du har fortfarande inte förklarat vad du gör här?"
"Jo, jag tänkte att det kanske fanns nåt ledigt jobb nu när någon råkade ge alla de där idioterna som jag anställt tillgång till en dator med riktigt Internet och de visade sig vara just så korkade som jag antog att de var. Jag varnade ju Merita för att låta dem lämna verklighetssimulatorn. Hoppas att hon åtminstone har låst in knivarna. Kniv-Melle har ju fortfarande jobbet kvar." "Men det fanns inga jobb åt dig?"
"Göran sa att jag skulle gå ner här och vänta på att han skulle komma och hämta mig. Då skulle jag åter få sitta på hans högra sida - ja snett nedanför - eller kanske snarare vid hans fötter och massera hans anklar. Men ändå!"
"Och han kom inte?"
"Han kommer nog en dag ska du se och då ska jag vänta här."
Jag går vidare, men så kommer jag att tänka på något och vänder mig om mot den hukande gestalten som nu verkar helt upptagen av att rycka benen av en gråsugga:
"Du," ropar jag. "Varför anställde du dom om du visste att de var idioter."
Han tittar upp och ler sorgset: "Det är ju korkat att anställa folk som är intelligentare än man själv."
Det stickande ljuset och betongen ersätts efterhand med gult spotlightljus och fondtapeter.
Jag klättrar upp för en evighetslång trappa, skjuter upp en svart ståldörr och står inne i partihögkvarteret. Rummet jag hamnat i ger mig en lätt klaustrofobisk känsla trots att det är stort. Kanske är det de skottsäkra fönstren som gör att jag känner mig instängd?
Plötsligt rasslar skjutdörrarna. Jag hinner precis ta beteckning bakom en gardin innan en massa typer med snajdiga frisyrer och headset kommer in och sätter sig runt det enorma bordet. En lång, smal typ med trendiga glasögon mixtrar lite med en dator och Mats Lindströms ansikte tonar fram på projektorduken. Ett beundrande sus går genom rummet.
"Snyggt, Joppe!" ropar någon. "Jag visste inte att vi hade videokonferensutrustning i Nicke Nördströms fjällstuga!"
Läs den spännande fortsättningen…
3/15/2006
Prolog - uppvaknandet
Var är jag någonstans? Varför är jag naken? Och varför måste jag alltid raka tungan när jag vaknar? Jag börjar att tro att det inte bara är Calzonen jag som vanligt slängde i mig på Belmondo igår. Jaja. Lite andedräkt är bara bra för en journalist. Folk svarar i desperation på allt man vill bara för att bli av med en. Och en massa ouppgrävda skandaler väntar på att mitt skarpa intellekt ska avslöja dem.
Som tur är ser jag en konsumkasse med nästan rena kalsonger bredvid madrassen. Och lite längre bort ligger en fläckig trenchcoat och ett par plommonfärgade polyesterbyxor. Perfekt! Nu kommer jag att smälta in på vilket partimöte som helst. Det är dags att skrida till verket.
Som tur är ser jag en konsumkasse med nästan rena kalsonger bredvid madrassen. Och lite längre bort ligger en fläckig trenchcoat och ett par plommonfärgade polyesterbyxor. Perfekt! Nu kommer jag att smälta in på vilket partimöte som helst. Det är dags att skrida till verket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)